Windeskog lär SDU-Martin om SD:s politik

SDU har det inte lätt idag rent organisatioriskt. Inte heller med att tolka Sverigedemokraternas politiska styrdokument, i alla fall inte deras nyvalde ordförande Martin Kinnunen.

Detta säger SD:s familjepolitiska handlingsprogram:
"Det nuvarande statliga adoptionsstödet skall slopas vid utländska adoptioner och delar av detta bör istället användas till insatser i syfte att ge föräldralösa barn i utlandet en möjlighet att växa upp med en far och en mor i sitt eget land eller kulturella närområde."

Skrivningen är av nuvarnade partiledare Jimmie Åkesson som sålde idén med resonemanget att om man tog bort allt ekonomiskt stöd för utländska adoptioner så sätter man i praktiken stopp för dem, och detta utan ett förbud som meningsmotståndare kan attackera.

Och den slutsatsen är riktig.

Att sedan att Martin påstår att jag skulle ha invändningar mot utomeuropeisk adoption på biologiska grunder visar ju hur lögnaktig, eller okunnig, pojke han är. Tydligen känner han inte ens till den interndebatten som funnits i SD om utomeuropeisk adoption. Fast det är ju inte heller så lätt att veta om man precis har börjat kalla sig nationalist eller SD:are (utan att vara något av dem).

När förståndet sover vaknar monstren

Min notis om Sverigedemokraternas vice ordförande Tony Wiklander och mångkulturen sågs inte med blida ögon i vissa kretsar. Precis som jag tidigare har påpekat har några reagerat negativt på notisen dels i kommentarer på denna sida, dels i SDU-forumet och på debattsidan Exilen. Politisk omognad och begreppförvirring har varit så centrala begrepp i inläggen att det att de kan vara värdefulla att titta närmare på.

Ett vanligt fel tycks vara att man inte riktigt förstår vad begreppet "nation" innebär. Vissa har velat sätta likhetstecken mellan Kultur och Nation. Detta är givetvis felaktigt, begreppet Nation innehåller fler aspekter än så. Intressant nog säger SD:s eget principprogram just det. Har man läst programmet så borde man alltså redan förstå detta. Därför är det alarmerande att även människor som innehar höga positioner tydligen har sådana uppfattningar. SD har hela tiden varit tydliga i att man inte förespråkar någon form av statsnation, där medborgarskapet är det väsentliga. SD har ideligen sagt att USA, Jugoslavien och gamla Sovjet står som avskräckande exempel på vad det innebär när en persons bakgrund och härkomst inte spelar roll längre.

Att SD vänder sig emot mångkulturen har givetvis ett syfte. Syftet är inte att man är emot kulturberikning. Kulturberikning är, under rätt förhållande, någonting positivt. Kritiken mot mångkulturer har istället samband med ett uttalat behov att återskapa en svensk nation. Det är det Befolkningspolitiska programmet tydlig med även efter liberaliseringen på årsmötet 2005. Så om man nu inte förespråkar den statsnationalism som SD aldrig har tvekat att fördöma, så bör man förstå att arbetet mot mångkulturen endast är en del av arbetet att återupprätta den svenska nationen.

Kulturer är ett samband av mekanismer som folk skapar. Det är inte kulturer som skapar folk. Tvärtom. Och anledningen till att olika kulturer har stora skillnader mellan sig är att folk är olika och har olika förutsättningar. Att då, som faktiskt flera har gjort (varav minst en i partiets absoluta ledning) tala om att man skulle vara "kulturnationalist" är bara förvirrat. Är man fixerad av kulturer och tror att en kultur kan uppstå inom vilket folk som helst (som att den svenska kulturen skulle kunna uppstå eller importeras till en ett land i till exempel Afrika eller Sydamerika) så är man på sin höjd kulturkonservativ, och inte nationalist. Och då kan man ställa frågan varför man väljer att vara med i ett nationalistiskt parti med en nationalistisk politik. Populistiska missnöjespartier kan man ju hitta 13 på dussinet i vissa delar av landet.

Av allt att döma så kommer jag att få anledning att återkomma till SD:s principprogram och begreppsförklaring längre fram. Någonting som vi också måste ta upp är skillnaden mellan populism och ideologi, alla i partiet verkar inte vara införstådd med skillnaden.

SPI ställer höga krav på Wendt

Tillsammans med höstens första snö så meddelar SPI att de nu har hittat den kändis de försökte locka till sig för att ta den tomma partiledarposten. Det rör sig om deras förre detta partiledare Brynolf Wendt, tidigare bisittare i TV3:s Efterlyst. Det är klart, det var ungefär åtta år sedan Wendt. De som kommer ihåg Wendt kommer nog också ihåg hans avslutning som partiledare när han förklarade att han inte hade något förtroende kvar alls för partiet och att det var meningslöst att rösta på dem. Med det i åtanke kan man fråga sig vilken tillgång Wendt är. Eller var skall man nog säga, att vara en före detta bisittare i TV3 för åtta år sedan innebär knappast att man har kändisstatus idag.

Men hur konstigt det än kan låta så är detta det bästa beskedet från SPI till deras medlemmar på åratal. Sedan deras valbesvikelse 2002 så har man inte haft mycket positivt att rapportera om, det om man inte räknar det politiska bottenskrap som SD sparkade ut och som trodde sig ha en framtid i SPI. SPI behövde inte många veckor på sig för att förklara att de inte var välkommna där heller. En utveckligen som var pinsamt lätt att förutspå.

Riktigt vad det är som man menar att man kan bidra med i den svenska debatten kan man undra. Detta speciellt inför valet 2006 då man inte bara slåss med riksdagspartierna utan även med utmanarna SD, FI, Junilistan och evetuellt någon form av sjukvårdsparti. Säkert är ju i alla fall att man än slå länge inte varit allt för lyckosamma att företräda svenska pensionärer, det bevisar inte minst det faktum att deras politik sedan starten 1987 har svängt hot och dit, flera gånger om. Så man kan verkligen undra vad syftet med partiet är.

Jag kan kanske köpa tanken på ett intresseparti på ett kommunaltplan, men om man skall sitta i riksdagen för att inte företräda sina väljare större delen av mandatperioden. Om man dessutom inte riktigt vet vad det är för intresse man skall företräda, ja då kan man undra vilket syfte partiet verkligen skall fylla. I SPI:s fall så är detta fortfarande ett frågetecken.

Om lösningen på SPI:s problem är att återskapa den magi Brynolf Wendt gav dem 1998 så behöver man knappast bekymra sig om SPI. Partiet saknar helt enkelt förutsättningar att göra ett bättre val än man gjorde 2002. Men SPI kan ju ställa till lite problem på det kommunala planet, det måste SD utgå ifrån när man utformar lokal propaganda till valet. För Sveriges väljare är värda ett bättre öde en att kasta bort sin kommunalröst på ett missnöjesparti som i alla fall bara kommer att vara ett borgerligt stödparti.

Windeskogia blir Sällskapet Kafé Kastanjeträdet

Windeskogia var namnet på denna blogg, det är det inte längre. Namnet har ersatts med titeln Sällskapet Kafé Kastanjeträdet. Kafé Kastanjeträdet är tagit ur George Orwells roman 1984. Första gången namnet förekommer i boken är när huvudpersonen Winston beskriver sin partikamrat Syme.

"Det var någonting som var aningen fel med Syme. Det var något han saknade: återhållsamhet, kyla, något slag av räddande enfald. Man kunde inte påstå att han var icke-renlärig. Han trodde på Engsoss principer, han vördade Storebror, han jublade över segrar, han hatade kättare, inte bara uppriktigt utan med ett slags outtröttlig nit, med en dagsfärskhet i sina informationer som vanliga partimedlemmar inte kom i närheten av. Trots det häftade ständigt en svag aura av olämplighet vid honom. Han sa saker som hellre kunde vara osagda, han hade läst alltför många böcker, han gick på Kafé Kanstanjeträdet, som hemsöktes av målare och musiker. Det fanns ingen lag, inte ens någon oskriven lag som förbjöd någon att gå på Kafé Kastanjeträdet, men det var ändå på något vis ett illaberyktat ställe."

Längre fram i boken presenteras en sång som Winston hade hört på Kafé Kastanjeträdet samtidigt som han såg den politiska trion bestående av partiföreträdarna Jones, Aaronson och Rutherford där. Denna trio hade varit ledande i Partiet under revolutionen, men sedan hamnat i onåd med Storebror. När de nu satt på Kafé Kastanjeträdet hade de erkännt att de ljugit, motarbetat och förstört för Partiet. Winston visste emellertid att detta inte var sant, bekännelserna var falska.

"Under den stora kastanjen, hej,
svek jag dig och du svek mig:
ljuger man här så ljuger man ej
under den stora kastanjen, nej"

Alla vi som sitter på Kafé Kastanjeträdet tillhör dess Sällskap.

Guldet tillbaka till Stadion!

Tre guld på fyra år. Djurgårdens fotbollssektion har aldrig upplevt en storhetstid som just nu. Medan de som spelar utanför tullarna får jubla över 1-1 mot Falkenberg och uddamålsvinster mot kommande division 2-lag så har SM-guld i fotboll blivit nära på vardag för Djurgården. Grattis till Kjell Jonevret, Stefan Rehn och alla andra blåränder landet över. Faktum är att Allsvenskan börjar påminna så smått om Elitserien i slutet av 80-talet och början 90-talet då Djurgården nästan var lite för bra för att det skulle bli riktigt intressant i slutet av säsongen. Detta har man dessutom lyckats med utan att spela på topp stora delar av året och med av av seriens sämre förstamålvakter.

Detta är ju en politisk blogg, då kan det vara läge att anmärka på Djurgårdens etniska sammansättning i truppen. Med åtminstone nio spelare i truppen som kan kallas etniska främligar så kan man ifrågasätta exakt hur "svenska" svenska mästarna egentligen är och hur "svenskt" det svenska mästerskapet egentligen är.

Det är emellertid kanske inte riktigt rätt tid att börja se vilka konsekvenser en oansvarlig invandringspolitik har för åverkan på idrottslivet, den analysen kan gått göras under årets övriga 364 dagar. För denna kväll är vikt och fest och sång för Sveriges mest framgångsrika idrottsförening genom tiderna och Sveriges bästa fotbollslag- Djurgårdens Idrottsförening. Nu får vi hoppas att hockeypojkarna kan låta sig inspireras.

"Ååååh en sådan härlig dag! Djurgårn vann, Djurgårn vann
Djurgårn världens bästa lag! Djurgårn vann, Djurgårn vann.
Djugårn e det bästa laget, spöa Hammarby å Gnaget!
Åååååh en sådan härlig daaaaag! Gamla fina Djurgårn vann!!!"

Bevara Sverige blandat?

Jag har, inte utan att le något kan jag påpeka, sett att en och annan har reagerat på adressen till denna blogg. Låt mig i all välmening då förklara vad som ligger bakom. "bss" står för "bevara Sverige svenskt" ("borlange" syftar på staden "Borlänge"), ett slagord som använts inom Sverigedemokraterna sedan starten 1988. Man kan också se det som en kärnfull sammanfattning av Sverigedemokraternas själva syfte och mål för den förda politiken. Ett bättre alternativ till adress vore givetvis "sverigedemokraterna" (syftar på partinamnet), det har emellertid en av partiets motståndare redan lagt beslag på.

Den som till största del instämmer med Sverigedemokraternas politiska styrdokument bör således knappast reagera, däremot förstår jag att man kan ta illa upp av bokstavskombinationen om man är politisk motståndare till Sverigedemokraterna.

Enkel fråga - inget svar

Efter TV 3:s Insider program om Feministiskt Initiativ fick de tittare som loggade in på kanalens hemsida chans att få ställa frågor till en av FI:s talespersoner, Devrim Mavi. Skulle man tro i alla fall. Själv ställde jag följande konkreta och inte så svårbegripliga fråga mot hennes påstående om att det finns ett genusperspektiv i hela politiken.

"På vilket sätt finns det genusperspektiv i dagens skattesystem?"

En svår fråga tydligen, för trots att Devrim Mavi besvarade på i stort sett alla ställde frågor (det var inte speciellt många frågor som ställdes) så undvek hon min fråga. Flera gånger faktiskt då jag ställde den om och om igen då svaret uteblev. Efter ha ställt frågan tio gånger antog jag att jag inte skulle få något svar.

Förhoppningsvis så klurar Devrim Mavi med tiden ut ett svar, för om FI utsätts för minsta lilla granskning i valrörelsen så lär frågan återkomma. Och det blir lite svårare att vägra svara på samma fråga tio gånger i en intervju i Dagens Nyheter.

En riktig tavla av Borlänges bibliotek

En trevlig sak med offentligt ägda utrymmen är att en viss del av produktionskostnaderna skall utgöras av konst. Ett bra, otvunget och naturligt sätt att berika den vanlige medborgarens vardag med kulturella inslag. Ett extra bra exempel på detta är upplägget i Borlänge bibliotek där man placerat en utställningssal bredvid barnavdelningen, konsten kommer till barnen istället för tvärtom.

Fast detta ställer ju lite krav på omdömet angående vad man ställer ut också, det tycktes Borlänges bibliotek helt sakna när man lät Anna Jans ställa ut ett halvdussin tavlor i salen. Barnen möttes av enorma målningar av onani och oral- och analsex. Och homosexualitet givetvis, en sådan här utställning är aldrig komplett utan homosexualitet.

Det må vara sant att jag är betydligt mer konservativ i min uppfattning av konst, lyrik, arkitektur och musik än vad det gäller politik. Ändå ser jag min inte som prydd eller speciellt lättchockad. Men sådant här upprör. Mest upprör den totala avsaknaden av konstnärlig talang. Anna Jans målningar visar att hon måste försöka dölja sina konstnärliga brister bakom ett försök att chocka och uppröra betraktaren. Visst, vill folk framställa sådant skräp så går det givetvis bra, men ställ då ut eländet i era egna gallerier och inte i vårt allmänna rum på vår bekostnad. Och kan ni inte skapa uppmärksamhet och reaktioner på annat sätt än att försöka köra upp könsorgan och homosexualitet i barns ansikten så borde ni ställa er frågan om ni verkligen har valt rätt yrke (fast välj då inte att bli biologilärare).

Själv trivs jag bästa i salarna om 1600- och 1700-talet på Nationalmuseum i Stockholm. Det i sig betyder inte att jag vill fylla varje sal, korridor och torg med denna konst – jag förstår värdet av pluralism. Men ett visst inslag av folklighet får man faktiskt begära.

När jag besökte biblioteket idag var Anna Jans utställning ersatt av en annan. I fokus stod nu träd, gäddor och kaffekoppar. Kanske inte riktigt lika nationalromantiskt som i mitt tyckte, men det gav ändå en trevlig atmosfär. Barnen som lekte i salen och samtidigt tog intryck verkade också mer imponerade och uppskattande av detta än av talanglösa konstnärers tafatta försök försöka chocka dem.

Kanske Anna Jans ångestfyllda sexualitet har en plats på Kulturhuset i Stockholm där den självutnämnda kultureliten kan vandra omkring och betrakta detta spektakel och inbilla sig själva att de skulle vara intellektuella. Barnen på Borlänge bibliotek har av allt att döma inte det behovet.

Junilistan på spelplanen

- Det kan gå lika illa som 1991, sa en kamrat till mig.
-Det kan gå värre än så, svarade jag. För den som inte minns 1991 så kan den valrörelsen sammanfattas i att ju mer SD jobbade, ju fler röster fick Ny Demokrati. SD hade knappast nått riksdagen även utan NyD 1991, men onekligen hade man fått betydligt fler röster än de man fick.

Feministiskt Initsiativ beöver inte någon nationalist bry sig om speciellt. De tar knappast våra röster, de som röstar på dem är långt bortom all räddning SD kan ge. Däremot kommer de att ta upp mycket utrymme som annars till del skulle kunnat nås av SD. Med Junilistan är det verkligen inte samma sak. Man skall, inte minst i politiken och inte minst vi SD:are, passa sig för att ta ut segrar i förskott. Men man kan ändå säga att SD:s nya partiledning verkade bara ha att gå vägen fram för att lyckas med löfterna om riksdagen 2006. Nu är det hela ett betydligt mer osäkert spel, detta även om man också lyckas med alla delmål man satt upp.

Nej, SD och Junilistan delar inte många åsikter. Men de delar nog väljare i den kategorin som tappat tron på etablissemanget och vill skicka en signal med sin röst. De som är villiga att göra det är nog mer villiga att lägga sin röst på SD än andra väljargrupper. Trots att Nils Lundgren och Junilistan i alla definitioner måste anses vara en del av etbalissemanget så kommer inte alla att se det till valdagen. Jag vågar redan nu säga att de som röstar på SD i riksdagsvalet 2006 måste göra det av en större politisk övertygelse än att bara viljan att protestera. Att det kommer röra sig av människor som är, i någon mening, nationalister alltså.

Nils Lundgrens plan att nå riksdagen är enkel, så pass enkel att den prövats förut faktiskt. Detta 1998 av Ian Wachtmeister Det Nya Partiet. Taktiken går i grunden ut på att ha en hemsida, en skivmaskin och en fax att faxa iväg pressmeddelanden på. Det räckte inte för Ian 1998, taktiken funkar nämligen inte om media lägger locket på. Ian hade lite egna åsikter, locket på av media alltså. Nils och hans lista är inte farlig för någon, och du funkar taktiken alldeles utmärkt. Tror ni inte på mig? Förklara då EU-valet 2004.

Nej, varken Lundgren eller Junilistan är speciellt farlig för någon, mer än SD då. Allra minst för Socialdemokraterna skulle jag gissa på. Att ha ett lungn och stilla parti som Junilistan med en partiledare som Lundgren som stödparti är nog snarare Göran Perssons våta dröm. Detta efter att både Vänstern och Miljöpartiet har haft lite för mycket egna åsikter och väl mycket bråk kring sig under den gånga den mandatperioden. En mer anspråkslös, och åsiktslös, person än Nils Lundgren att samarbeta med istället för dessa rödgröna kan nog Persson knappast tänka sig.

- Kan man inte få den man älskar får man älska den man får, så sa Göran Persson strax innan förra riksdagsvalet då Centern förklarade att de inte ville vara stödparti åt Socialdemokraterna. Då fick Persson välja Vänstern och Miljöpartiet. Denna gång kan han faktiskt få den han älskar.

Junilistans väg till riksdagen tycks ligga öppen, och det är inte helt omöjligt att det sker på vår bekostnad, ännu en gång så att säga. I vissa skeden upprepar sig historien sig självt tydligt, det är bara ansikterna som byts ut. Till helgen får vi se om vi även får ett Sjukvårdsparti som ställer upp 2006, det finns alltså anledning att återkomma i ämnet.

Begreppet repatriering

I och med att alla människor bevisligen inte vet (och kanske inte vill veta) vad begreppet repatriering betyder så kan det vara av värde att tydligt definiera det.

Repatriering betyder alltså "återvandring" eller "återförening med fosterlandet" för de som söker en lite mer lyrisk definition. Det är ett latinskt uttryck som sammansatts av delarna "Re" (åter) och "patria" (fosterlandet). "Fosterlandet åter" alltså, det betyder varken mer eller mindre.

Assimilering i Sverige 2005

De senaste åren har det blivit allt mer vanligt att Sverigedemokrater talat om assimilering. Detta kan vara av så väl godo som ondo. Att det kan vara av ondo beror på att det inte är alla som riktigt vet vad assimilering till den svenska nationen innebär och vilka förutsättningar som först måste finnas.

60-talet och dess arbetskraftinvandring brukar i vissa, inte så nogräknade, kretsar tas som exempel på lyckad invandring med assimilering som följd. Antagandet är felaktigt. Varje människa som bott i till exempel Södertälje eller Upplands Väsby utanför Stockholm vet att dessa kommuner än idag lider av 60-talets ansvarslösa invandringspolitik. Anledningen till att jag väljer ut just Södertälje och Väsby när man nästan kan peka på vilket förort till Stockholm som helst är enkelt, i dessa två kommuner var det främst finnar som inte assimilerades utan än idag, generationer senare, utgör en segregerad etnisk enklav. Finnar, broderfolk som de är, är ju också en grupp som man kan tänkas ha betydligt lättare att assimilera sig i Sverige än utomeuropeiska då vi har mycket gemensamt. Om dessa små grupper med ganska snarlik kultur inte klarar av att assimilera sig under en så lång tidsperiod - hur naiv måste man då vara för att tro att hundratusentals personer som inte ens kommer från Europa skall kunna assimileras in i det svenska samhället på samma tid?

Innan assimilering kan ske i Sverige så krävs det en omfattande repatriering. Fast detta beror ju på vad man vill assimilera människor till, men är syftet att assimileringen skall ske till en svensk nation så är repatriering ett måste. Om vi ser på Sveriges 20 största städer så är assimilering till den svenska nationen fullkomligt omöjlig idag, Där är segregationen för total att assimilering i någon form, assimilering till mångkulturen undantaget skall kunna vara möjlig. Fast egentligen är ju assimilering till mångkultur en motsägelse, i den symbiosen är det ju flera kulturer (även subkulturer) som integrerar med varandra för att skapa det som en folkpartist en gång väldigt träffande kallade en "nollkultur".

Tvärtemot vad några tycks tro så är assimilering inte något man kan välja istället för repatriering. Om det är den svenska kulturen vi vill att grupper skall assimileras till så är repatriering nödvändigt för att assimilering ens skall kunna komma på tal. Och, och detta är ett stort och, detta ligger väldigt långt fram i tiden. För att assimilering skall kunna vara genomförbart i någon mening så krävs en nation som är i det närmaste homogen. Jag själv fyller 31 år i år och jag kan inte se hur assimilering till den svenska nationen i Sverige skall vara möjlig att ens påbörjas i någon större skala under min livstid.

Reaktioner kring Wiklanderdebatten

Precis som man kunde förvänta sig så reagerade en och annan person på mitt inlägg om man kan företräda Sverigedemokraterna samtidigt som man är en del av mångkulturen, vissa positvt andra inte. Jag antar att språkbruket i de negativa svaren kan förklaras med en viss politisk omognad och som ett bevis för att den mångkulturella debatten är lika tabulaggd inom SD som inom riksdagspartierna och på landets nyhetsredaktioner. Tonläget i dessa reaktioner skulle nog göra ungdomspolitiker som Kalle Larsson och Gustav Fridolin gröna av avund, ett uppträdande klart värdigt umgdomsförbund som Ung Vänster och Grön Ungdom i deras sämsta stunder.

Reaktionen var lätt att förutse och det var just min poäng också. Det blir en väligt märklig ståndpunkt man intar om man verkligen menar att mångkulturen skall kunna debatteras överallt i det öppna samhället, utom just i det parti som säger sig verka mot mångkulturen och det samhälle denna för med sig. Faktum är att SD är ganska bra på att peka fingrar mot andra delar av samhället och mena att man där är rädd för en debatt om mångkulturen. Problematiken är emellertid att just samma sak sker inom SD. Man dras med samma politiskt korrekta febertopp.

Dessa aktörer är mig dock svaret på frågan skyldiga. För även hur man har valt att uttrycka sig så är det inga av dessa personer som vågat ställa sig själv frågan om man kan företräda SD samtidigt som man är en del av det mångkulturella samhället. Av reaktionerna att döma så är det inte helt uteslutet att man inte skulle gilla sina egna slutsatser