Sällskapet Kafé Kastanjeträdet är tillbaka!

Lagom till att valrörelsen passerat Almedalsveckan och går in i sin riktigt heta period är det dags att åter igen öppna Kafé Kastanjeträdet - Sveriges mest politiskt inkorrekta Kafé. På väg till ett historiskt val för oss nationalister kommer jag att följa utspel, händelser och förslag!

Redan till helgen kommer de första inläggen - välkommna tillbaka!

Det var någonting som var aningen fel med Syme. Det var något han saknade: återhållsamhet, kyla, något slag av räddande enfald. Man kunde inte påstå att han var icke-renlärig. Han trodde på Engsoss principer, han vördade Storebror, han jublade över segrar, han hatade kättare, inte bara uppriktigt utan med ett slags outtröttlig nit, med en dagsfärskhet i sina informationer som vanliga partimedlemmar inte kom i närheten av. Trots det häftade ständigt en svag aura av olämplighet vid honom. Han sa saker som hellre kunde vara osagda, han hade läst alltför många böcker, han gick på Kafé Kanstanjeträdet, som hemsöktes av målare och musiker. Det fanns ingen lag, inte ens någon oskriven lag som förbjöd någon att gå på Kafé Kastanjeträdet, men det var ändå på något vis ett illaberyktat ställe."

Längre fram i boken presenteras en sång som Winston hade hört på Kafé Kastanjeträdet samtidigt som han såg den politiska trion bestående av partiföreträdarna Jones, Aaronson och Rutherford där. Denna trio hade varit ledande i Partiet under revolutionen, men sedan hamnat i onåd med Storebror. När de nu satt på Kafé Kastanjeträdet hade de erkännt att de ljugit, motarbetat och förstört för Partiet. Winston visste emellertid att detta inte var sant, bekännelserna var falska.

"Under den stora kastanjen, hej,
svek jag dig och du svek mig:
ljuger man här så ljuger man ej
under den stora kastanjen, nej"

Alla vi som sitter på Kafé Kastanjeträdet tillhör dess Sällskap