Monday, July 26, 2010

Kaka söker maka

I det senaste numret av den odemokratiska fackföreningstidningen Arbetaren skriver Expos Daniel Poohl en debattartikel. Sammanhanget är inte så konstigt, dessa antidemokrater har ofta fått annonsera i Expo, det var i Arbetaren Expos grundare Steig Larsson först framförde sina idéer på att avskaffa mötesfriheten och inom Syndikalister finns det höga representanter som flera gånger dömts till fängelsestraff för våldsattacker mot Sverigedemokratiska företrädare. Fast att förvånas över banden mellan Expo och dessa antidemokrater gör sig knappast.

Det gör det väl egentligen heller att Poohl i artikeln nu efterlyser en "tydlig ideologiskt hållning" mot SD av de odemokratiska kravallungarna i Syndikalisterna, men jag kan ändå inte låta bli att minnas vad Poohl med energi försökte övertyga mig om när vi träffades i Orsa i samband med det lokala omvalet 2003. Min poäng var att Expo:s journalister främst är politiska aktivister med en tydlig politisk agenda, Poohl menade att Expo inte alls hade en agenda utan bara var en seriös pressröst i objektivitetens tjänst. Om Poohl ljög då eller om man helt har bytt inriktningen på sin verksamhet kan vi ju fråga oss - eller inte.

Sunday, July 25, 2010

Sverigedemokraterna - ut ur skuggan

En debatt kring Expos "nya" bok om SD (nytt omslag, samma innehåll som i andra Expo-böcker om SD) har växt fram på Piratpartisten Torbjörn Jerlerups blogg. TYdligt är att jag och Jerlerup har både olika åsikter och synsätt angående SD och nationalism, ändå tycker jag att det finns anledning att läsa både hans recension och efterkommande debatten.

Jag har ju själv ett exemplar av boken, men tycker nog inte att den innehåller så pass mycket nytt så att det finns någon mening att skriva nya artiklar om den, då räcker det nog att läsa de artiklar jag skrev om boken "Den Nationella Rörelsen" som kom 2001 och finns på SD-Kurirens hemsida.

Jerlerups recension

SD-K/Windeskog om SD:s ideologiska rötter (2001)

SD-K/Windeskog om Expos felaktiga brottssiffror om SD (2001)

Monday, July 19, 2010

Vilks utmanar igen

Sveriges just nu mest kontroversiella konstnär, Lars Vilks, fortsätter att utmana det mångkulturella etablissemanget. Denna gång avbildas Muhammed som rullstolsbunden efter en idé från en person inom handikapprörelsen. Infallsvinkeln är intressant, kommer man att kunna angripa denna teckning utan att samtidigt slå mot de handikappade?

Fast för de flesta som angriper Vilks är väl detta ett billigt pris, vilken respekt för handikappade skulle de medeltidsmuslimer vi har i Sverige och som angripit Vilks med hot, våld och mordbrand ha för handikappade? Förmodligen ungefär lika mycket som den misslyckade komikern och lekstugeekonomen Magnus Betnér som ju tidigare jämfört Vilks konstnärsskap med nekrofili (sexuellt umgänge med avlidna människor).

I den mån det är konstens roll att ifrågasätta och utmana samhällsnormer, och det är det långt ifrån alltid enligt mig, är Lars Vilks Sveriges just nu mest aktuelle och framgångsrika konstnär. Så även om jag inte riktigt ser storheten i hans verk så ser jag ju storheten i hur lyckat och framgångsrikt han utmanar det mångkulturella etablissemanget. Just nu har varken de eller de galna muslimer något sätt att hantera honom på.

Tuesday, July 13, 2010

Ett Europeiskt uppvaknande på gång

Land efter land i Europa tar nu ställning för kvinnans rättigheter och mot islams förtyck. Senast i raden är Frankrike och idag berättar norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen att också de kommer att driva frågan. I Sverige har Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna i åratal drivit denna fråga. Det är dock lätt att tänka sig att Sverige blir ett av de sista länderna Europa att ta ett sådant här självklart beslut, vi har helt enkelt en för extrem och onyanserad debatt i frågor angående mångkulturen. På våra tidningars ledarredaktioner tävlar man i att bagatellisera detta övergrepp på kvinnan och demokratin - man menar att dels så är detta förtryck frivilligt, och vore det inte det så är det så får som drabbas ändå, någon tidning talade om att det i hela Sverige på sin höjd fanns 5-10 personer som bar bruka. Ett orimligt påstående, bara i det gettoområde jag bor i använder säkert 20 kvinnor som tvingas gå i burka och det är inte världens största bostadsområde.

Burkaförbud är ett steg i rätt riktning i Europa. Hoppas vara att vi inte behöver vänta allt för länge på att vi skall få en liknande debatt kring slöjorna.

Monday, July 12, 2010

Loddans pånyttfödelse

Jag har tidigare påpekat att den socialdemokratiska journalisten och nationalisthatiske Anna-Lena Lodenius de senaste åren har blivit allt mer och mer aggresiv, extrem och osaklig. Men undra om hon inte slår något av sina egna rekord i det nya nummret av SSU:s tidning Frihet. Under rubriken "Förvandlingen - SD:s väg från nazister till välkammade akademiker" gör hon ett uppseväckande angrepp på Sverigedemokraterna. I artikeln kan vi läsa "Så småningom fick SD idén att modernisera sig genom att byta Sieg Heil till ett motstånd mot Mångkultur. Förändringarna handlar framför allt om det yttre, hur partiets företrädare ser ut".

Ja Loddan, jag vet att det är lite av ett ödesval och att socialdemokrater är beredda att göra allt i sin makt att hindra Sverigedemokraternas inträde i riksdagen - men detta var osmakligt även för dig och SSU. Har ni dålig tilltro till er egen politik? "Dirty Campaign" som sossar tjatat mycket om i år, de vet vad de talar om.

Sunday, July 11, 2010

Dirty Campaign

Den som såg SVT:s program Debatt direktsänt från Almedalen i måndags minns mest hur en rabiat SSU-ordförande i egenskap av Jytte Guteland gång på gång på gång anklagade Moderaterna för att bedriva så kallad dirty campaign mot Socialdemokraterna i allmännhet och Mona Sahlin i synnerhet (ironiskt nog med uppenbart felaktiga påståenden om M). Jo, SSU är nog de sista som skall anklaga andra för dirty campaign men visst är det så att det är sånt man helst skulle vilja se i svensk politik.

Men man skall akta sig för att kasta sten i glashus kära sossar. Två dagar efter Aftonbladet konkretiserade sina anklagelser mot Sven-Olof Littorin så anklagar nu självaste statsministerkandidat Mona Sahlin honom för både svek och ha fört svenskarna (finns det svenskar nu igen Mona?) bakom ljuset. Jo precis, det kom ju från rätt käft. Speciellt då vi ännu inte hört Littorins egen version ännu.

Så visst kan man vara emot dirty campaign, men det får vi nog lära oss att leva med ganska länge. I alla fall så länge vi har politiker som Jytte Guteland och Mona Sahlin i den svenska debatten.

Saturday, July 10, 2010

Vinnare och förlorare i Almedalen

Årets Almedalsvecka har kommit och gått, i år större och bättre organiserad än någonsin. Jag minns när jag med ett par SD:are var där eftervalsåret 1995 (1994 var första året jag medverkade), då var intresset litet, få partiledare medverkade och det talades öppet om att veckan höll på att dö ut och hade spelat ut sin roll. Idag är det bara själva valdagen som är en större politisk händelse i Sverige.

Almedalsveckan är onekligen The Place To Be för politiska partier och grupperingar att vara under sommaren. Därför är det märkligt att småpartier som ställer upp i riksdagsvalet. Rättvisepartiet och Sveriges Kommunistiska Parti har givetvis på sin höjd chansen att nå strax över 1.000 röster, men att stanna hemma är obegripligt ändå då dessa i framtiden ser sig själva som större partier än idag. Det samma gäller PiratPartiet, nu var de tydligen på plats i Visby men det är oklart om någon såg dem. Sverigedemokraterna har varit på plats sedan valet 1991 då man var väldigt små, men man har hela tiden förstått Almedalsveckans betydelse, samma sak har Nationaldemokraterna gjort de senaste åren och Feministiskt initiativ sedan deras grundande.

Så, med Almedalen i centrum kan man inte bara räkna med skratt och fest in på natten utan också viktiga utspel och händelser som ibland sätter stora spår i valkampanjen och ibland inget alls. Jag har därför tänkt mig att peka ut några av de tydligaste vinnarna och förlorarna från veckan.

Årets förlorare:
Moderaterna, givetvis. I början av veckan såg man ut som stora vinnare tack vare imponerande tal och utspel av först Fredrik Reinfeldt och sedan Anders Borg. Sedan kom chocken när Sven-Olof Littorin avgick och den ännu större chocken när vi fick reda på varför. Reinfeldt och Borg är idag Europas argaste politiker, deras framföranden kunde inte blivit bättre, och då kommer avslöjandet som mycket väl kan slå sönder förhoppningarna att behålla makten.

Lars Ohly. Lars Ohly och vänstern sågs knappt under hela veckan. Det var inte så konstigt, för man hade inte mycket att säga mer än att man gjort ännu mer eftergifter till SAP och MP - denna gång i betygsfrågan. Inte ens på sin egen dag sågs man, men så hade man ju inte heller något att komma med mer än att man för tagen snott namnet "Välfärdspartiet" från ett litet lokalparti - vilken strateg kom på det utspelet.

Autonoma vänstern: Inte ens deras store supporter Anna-Lena Lodenius kunde upptäcka den i Visby, inte ens de av dem som bort där!

Årets vinnare:
Mona Sahlin. Bespottat, impopulär och utskrattad, och det med all rätt, så kan inte Sahlins självförtroende varit på topp innan hennes tal. Det faktum att SAP förlorar mer väljare ju mer Sahlin ses i media torde påverka det starkaste sinne. Men Sahlins tal i år blev en stor succé, och trots att innehållet inte bjöd på så mycket nytt så hyllades hon både av sympatisörer och motståndare. Även om jag inte var så väldigt imponerad så var det allmänna intrycket att SAP nu mycket väl kunde ha vänt den neråtgående trenden.

Sverigedemokraterna: När SD ses mycket i media går deras siffror upp och i mediaskugga går de ner. Detta gav att SD knappast skulle få någon större utrymme i Almedalen när man inte ens har en egen dag, precis som vanligt alltså. Men tack vare att den förvirrade biskopen Lennart Koskinen först försökte avbryta debatten mellan SD och KD och sedan fick ledes bort från platsen av Säpo ("Gorillor" kallade Koskinen dem) hamnade SD i medias centrum i två dagar med både TV-framträdanden och mängder av artiklar. En bieffekt var att Nationaldemokraterna tack vare detta fick göra sin första politiska debatt på bra länge, detta mot svenska kyrkan.

Sedan hade vi Gudrun Schyman vars pengabrasa ännu inte riktigt går att bedöma och lyckad eller inte. Sant är att hon fick mängder av uppmärksamhet, men sant är också att de flesta såg henne och hennes lilla parti som idioter. Jag antar att vi får vänta till nästa valundersökning innan man kan göra en bedömning, men jag tror inte detta ger Feministiskt initiativ något uppsving.

Men i vilket fall som helst var årets Almedalsvecka förmodligen den mest spännande hittills och borde påverka valresultatet i mycket.

Windeskog på Twitter

Som en del av IT-generationen har jag till sist bestämt mig för att pröva på Twitter, åtminstone fram tills valet.

Ni hittar mig på; http://twitter.com/windeskog

Thursday, July 08, 2010

Lögner om mig på Wikipedia

Wikipedia blir mer och mer en anslagstavla för de politiskt korrekta i Sverige där det som tyvärr många ser som något objektivt är fyllt med både propaganda i form av det man vill framhävda och censurera det som man vill dölja. Expo-journalistik således.

Ett exempel är sidan om Tobias Hubinette där man cesurerat vad han själv offentligt skrivit i tidningar i sitt eget namn, just för att detta visar vilken politisk extremist denna främling är.

Ett annat exempel som logiskt nog ligger närmare mitt eget intresse är sidan av mig som ockuperats av politiskt motståndare i syfte att ge en overklig och lögnaktig bild av undertecknad. Vänner och sympatisörer till mig har försökt sitt bästa för att Wikipediasidan skall ge en rättvis och objektiv bild av mig - till ingen nytta och en del av dessa demokrater har till och med blivit bannade från hela uppslagsverket. Så mycket för det seriösa i projektet numera.

Detta är något av de främsta lögnerna:

- Titlar; på varje sida om politiska personer finns en del titlar som berättar om personen. Hos mig har man lagt in "Politiker", "Statsvetare" då jag har en Fil Kand i statsvetenskap från Örebros Universitet samt "Författare" då jag skrivit sex utgivna böcker. Alla dessa tre titlar har försvunnit, även om titeln "Politiker" återkom efter någon kanske tyckte det var svårt att censurera detta så jag suttit i SD:s partiledning i längre än ett decennium.

- Böcker; som sagt försvann titeln "Författare" och då samtidigt alla hänvisningar och källangivelser till de sex böcker som jag har gett ut på två olika språk. Dessa böcker tycks inte ha existerat, detta trots att vissa av dem sålts offentligt i längre än 13 år.

- Uppgifter från Expressen; 2006 påstod Expressen felaktigt att jag hade blivit värvad av PiratPartiet i en artikel om deras parti, denna belagda uppgift togs bort.

- Uppgifter från politiska partier; jag blev efter valet 2006 erbjuden att bli partisekreterare i modellen Linda Rosings projekt Unika Partiet, denna belagda uppgift har också censurerats bort.

- Försvar; i mars 2006 blev jag dömd för ett ringa brott som där jag i TV, press och media ett flertal gånger intygat min oskuld. Alla citat och källor i etablerad media, till och med Expo, till att jag understryker min egen oskuld censurerats bort.

Dessa fem punkter visar att bilden av mig som ges på denna Wikipedia-sida är fullkomligt felaktig, och att detta är medvetet. Egentligen är väl inte detta så märkligt, det är inte första gången det skrivs lögner om mig eller andra på nätet eller media. Vad som dock gör detta mer allvarligt än vanligt är emellertid att denna lögnaktiga artikel ständigt ligger främst när man Googlar mitt namn - något som eventuella arbetsgivare gör om man är aktuell för en tjänst.

Problemet existerar således, men mest besvikelsen kring att extremister som inte ens träffat mig medvetet lägger ner tid på att sprida en felaktig bild av min person. Detta trots att jag inte varit politiskt aktiv på många år.

Sällskapet Kafé Kastanjeträdet är tillbaka!

Lagom till att valrörelsen passerat Almedalsveckan och går in i sin riktigt heta period är det dags att åter igen öppna Kafé Kastanjeträdet - Sveriges mest politiskt inkorrekta Kafé. På väg till ett historiskt val för oss nationalister kommer jag att följa utspel, händelser och förslag!

Redan till helgen kommer de första inläggen - välkommna tillbaka!

Det var någonting som var aningen fel med Syme. Det var något han saknade: återhållsamhet, kyla, något slag av räddande enfald. Man kunde inte påstå att han var icke-renlärig. Han trodde på Engsoss principer, han vördade Storebror, han jublade över segrar, han hatade kättare, inte bara uppriktigt utan med ett slags outtröttlig nit, med en dagsfärskhet i sina informationer som vanliga partimedlemmar inte kom i närheten av. Trots det häftade ständigt en svag aura av olämplighet vid honom. Han sa saker som hellre kunde vara osagda, han hade läst alltför många böcker, han gick på Kafé Kanstanjeträdet, som hemsöktes av målare och musiker. Det fanns ingen lag, inte ens någon oskriven lag som förbjöd någon att gå på Kafé Kastanjeträdet, men det var ändå på något vis ett illaberyktat ställe."

Längre fram i boken presenteras en sång som Winston hade hört på Kafé Kastanjeträdet samtidigt som han såg den politiska trion bestående av partiföreträdarna Jones, Aaronson och Rutherford där. Denna trio hade varit ledande i Partiet under revolutionen, men sedan hamnat i onåd med Storebror. När de nu satt på Kafé Kastanjeträdet hade de erkännt att de ljugit, motarbetat och förstört för Partiet. Winston visste emellertid att detta inte var sant, bekännelserna var falska.

"Under den stora kastanjen, hej,
svek jag dig och du svek mig:
ljuger man här så ljuger man ej
under den stora kastanjen, nej"


Alla vi som sitter på Kafé Kastanjeträdet tillhör dess Sällskap